madeleineerika

Halloj! Jag är så dålig på att uppdatera, förlåt haha… Men nu tänkte jag börja igen iaf. Kan nog vara skönt och skriva av sig lite angående allt och ingenting.

Tanken jag hade senaste gången jag började skriva igen var ju att berätta om allt som jag fick uppleva i Italien men det blev inte riktigt så detaljerat och berättande som jag ville pga strul. Jag hade skrivit ett jätteinlägg på min mobil när vi var i Italien men allt försvann när jag skulle publicera det. Och otålig som jag är så skrev jag bara en snabb radda och that was it. Skäms på mig.

Jag har ju redan berättat om min diagnos ( http://madeleineerika.blogg.se/2015/april/tillbaka-igen.html#comment )men det jag aldrig berättade var hur den upptäcktes.

Det upptäcktes redan när jag var liten att jag hade något fel då jag hamnade på sjukhuset för dåliga blodvärden och lite andra problem vilket resulterade i att de hade mig under uppsikt och kollade mina blodvärden med jämna mellanrum och sådär. Men sen när blodproven började se normala ut och allt verkade bra så släppte de mitt fall.

I årskurs 6 så åkte jag och mamma in på akuten efter att jag hade drabbats av stora röda märken på hela kroppen som kliade fruktansvärt. Dessutom så var det som att mina ben låste sig på olika ställen av kroppen och jag kunde inte röra dem delarna. När en sjuksköterska skulle ta mig i hand så låste sig min arm på något vis så jag var tvungen och stödja den med min andra hand. När blodproverna som jag tog den dagen kom tillbaka så visade det sig dessutom att jag nästan inte hade något blod i kroppen. Läkarna undrade hur jag ens kunde stå upp. Jag blev inlagd på sjukhuset och låg där nästan en månad har jag för mig. Men läkarna kunde inte komma på varför detta hade drabbat mig. Efter detta så blev jag inskriven på sjukhuset igen och man började kolla upp blodprover igen cirka en gång i halvåret och även ryggmärgsprov togs vid 2-3 tillfällen.

Under mitt andra år på gymnasiet så drabbades jag av en plötslig smärta i sidan. Det kändes som att jag hade håll men dubbelt så smärtsamt. För varje dag så blev det värre och värre och efter cirka en vecka så åkte jag hem till mamma på fredagen för hon skulle ha 40-årsfest den helgen. Den helgen så började jag halta av smärtan och jag fick ta Alvedon konstant. När helgen tog slut så stannade jag kvar hemma i Västerås och mamma ringde sjukhuset angående mina problem. Vi åkte upp till sjukhuset och träffade min läkare som jag hade under den tiden. Hon skrev in mig på alla möjliga kontroller, bland annat så kollade de blodet, hjärtat, lungorna och äggstockarna. Men nada. Så vi fick åka hem och avvakta. På torsdagen så åkte vi in akut igen för det blev värre. Jag kunde knappt röra på mig utan att det gjorde ont och om någon fick mig och skratta så började jag nästan gråta av smärtan som kom. När vi kom tillbaka så hade min läkare åkt på semester och vi fick en vikarie som var hyfsat nyexaminerad har jag för mig. Riktigt härlig finlandssvenska pratade hon. De gjorde ännu fler tester, bland annat så blev jag tvungen att göra ett graviditetstest även fast jag sa att det omöjligen kunde vara svaret. Men snubben som föreslog testet vägrade ge sig cuz why listen på henne som känner sig själv?!

Iaf så gick min vikarieläkare tillslut med på att göra en MRI. Väntan på svar var oändlig. Hela dagarna så satt jag och mamma i väntrummet och tittade på sjuksköterskor som gick förbi, andra patienter som kom efter oss och fick gå hem tidigare och läkare som sprang in och ut genom dörrarna. Det konstanta pipandet som alltid finns på sjukhuset ekade genom öronen. Pip. Pip. Pip. Vi blev förflyttade att sätta oss mitt framför dörren till rummet som två av läkarna var inne i och diskuterade mina bilder. Varje gång som dörren öppnades så trodde vi att vi skulle få komma in men nej. Ena läkaren kom ut och kom sedan tillbaka, andra läkaren gick iväg och kom sedan tillbaka, första läkaren gick ut igen och sen kom det två läkare tillbaka så helt plötsligt var de tre, sen gick en av dem igen och när hen kom tillbaka så kom hen med en vagn fylld med sjukhusböcker. Helt plötsligt var de fem läkare inne i rummet och jag och mamma bara tittade på varandra.

”Vad är det för fel på mig?”tänkte jag. Jag anar att det var precis vad mamma tänkte också.

Tillslut så gick de andra läkarna också fick vi komma in. Det var en mjältinfarkt som hade drabbat mig. Vad är det kanske du som läser undrar. För det gjorde vi. Jag hade fått en propp i mjälten helt enkelt. Varför jag hade fått en propp just där är svårt att säga men då fick vi reda på att jag hade lättare för att drabbas av proppar. Byebye P-piller alltså…

”Vad gör man åt detta?”frågade mamma. ”Ingenting, vi skriver ut smärtlindring också får vi hoppas att smärtan går över av sig själv snart. Men absolut inga fysiska aktiviteter för resten av skolterminen!” Det sista var ju ändå lite tröstande. No more idrott för resten av terminen, wohoo!

Min vikarieläkare bestämde att jag skulle skrivas över till Huddinge sjukhus i Stockholm och jag har för mig att det var där som jag fick min diagnos tillslut. Just det momentet minns jag inte så tydligt. Men diagnosen märktes tack vare MRI-bilderna som togs när jag drabbades av mjältinfarkten. Men så visade det sig att diagnosen hade kunnat upptäckas redan år 2007 från MRI-bilderna som dem tog på mig då… Inte det roligaste och höra kanske.

Well, det var allt jag hade för denna gång. Nästa inlägg blir nog angående Italien-resan och dess händelser.

Chiao!